Guitarhero

Ikväll tog jag fram min gitarr, inte den i plast som fått alla finniga snorungar att tro att dom är gitarrhjältar!
Nej, utan den där gitarren med 6 strängar som är gjord i trä och låter på riktigt utan att man kopplat den till ett playstation.
Utan att låta allt för gammal, men tänk om vareviga lilla unga som suttit timme efter timme med detta bereonde-framkallande spel hade ägnat sig åt att lära sig spela gitarr på riktigt så hade vi haft ytterligare en drös med härliga gitarister där ute.

Men hur som helst så sitter man med sin sexsträngade skönhet i knät och låter sitt inre jag få sig en rejäl törn i och med min katastrofala taktkänsla.
Men ibland när ljudet skälver genom rummet och rösten klingar i någorlunda takt med gitarrens rytm så kan jag få för mig att det där låter riktigt bra.

Jag har en utmaning med en kompis att vi ska spela Green Days gamla guldklimp Good Riddance (Time of your life) och Det ska bli spännande då jag inte är så mycket för att sjunga och spela då jag är nykter!

Den enda anledningen att jag försökte lära mig spela gitarr från början va för att jag ville bevisa för farsgubben att jag ska nog fan lära mig spela gitarr i våran tondöva familj och att det hade varit kul att ta med sig gitarren ut på äventyr och spela låtar på nätterna kring en lägereld!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0